torsdag 9 maj 2013

Hilma af Klint (1862-1944)

Inte svårt att tycka om är Hilma af Klints abstrakta måleri...! Ofta som mönster, ofta med organiska former, milda behagliga färger... Det här är en sensation, svenska Hilma af Klint var långt före sina manliga artistkollegor i Paris, som Kandinsky, Malevitch och Mondrian. Konsthistorien får skrivas om! (Återstår att se om DET händer...) Hilma af Klint lät sig inspireras av teosofi och antroposofi, och hade träffat Rudolf Steiner. Hon var omgiven av vänner, de var fem kvinnor som hade seanser tillsammans. Hilma använde automatisk skrift (liksom de franska surrealisterna)och tog hjälp av andarna hon mötte på andra sidan genom medium, under seanser. Hon ansåg att världen inte var mogen för hennes måleri, utan bestämde att det skulle dröja minst 20 år efter hennes död innan det fick visas. När jag går runt på utställningen på Moderna museet i Stockholm tänker jag att detta liknar andra svenska kvinnors uttryck från samma tid, kvinnor som valde att uttrycka sig i design och konsthantverk, snarare än måleri: Karin Larsson (Bergöö), eller Märta Måås-Fjetterström... Utställningen är kvar till den 26 maj.

onsdag 20 mars 2013

Att få gå på så många museer man vill...

Fem dagar i slutet av februari, var jag i London för att se på konst. Jag var på så många museer och utställningar att min tanke gick till Stendhal på besök i Florens: så mycket konst att man nästan svimmar... Museernas fasta samlingar har jag också tittat på, men här vill jag berätta om fyra tillfälliga utställningar. På Tate Modern visar man A Bigger Splash: painting after performance. I 13 olika rum visas företeelser, som action painting, eller speciella konstnärer, som Joan Jonas, tidig videokonstnär. Inget rum har fått namn efter David Hockney (f 1937), ändå tycker jag han finns överallt i denna utställning. En tidig film om och med honom finns i det första rummet. Här finns både allvar och galna upptåg, innovativa idéer, d.v.s. innovativa DÅ. David Hockney är en favorit, och utställningen gör mig glad! Minns 70-talets konst hemma i Sverige... Nyss öppnad, också på Tate Modern, är Lichtenstein, a retrospective. Konst efter serier. Popkonst av Roy Lichtenstein, amerikan, 1923-1997. Mycket handlar faktiskt om punkten, den "dot" som användes i tidiga serier för att skugga ytor, eller ge ljusa färger. Bäst tycker jag om hans meta-art, hans avbildning av kända konstverk. Schwitters in Britain på Tate Britain var en positiv överraskning! Jag visste inte mycket innan, och hade inga förväntningar. Kurt Schwitters (f 1887 i Tyskland, d 1948 i England) förknippas med Dadaismen och De Stijl, han var bildkonstnär, diktare och performance-artist. Mest känd var han för sina fantastiska collage, som visades här! Ofta sparsmakat, ofta dova eller bruna gråpappersfärger, och så några få väl placerade lysande, sjungande färgfragment! Sista dagen, som var en söndag, fann jag att jag skulle hinna se Manet: portraying life på Royal Academy of Arts, eftersom den öppnade redan klockan 10. Det var isande kallt, och snö i luften, och kylan följde med oss köande entusiaster in, trots trängseln. Porträttet av Berthe Morisot var roligt att återse, annars var många av porträtten helt enkelt beställningar av den tidens kända personer. Edouard Manet levde mellan 1832 och 1883, mestadels i Paris. Han kände impressionisterna, som var yngre än han själv, de beundrade hans konst, men de ställde aldrig ut tillsammans. När jag äntligen kom fram till Frukost i det gröna, så var det en mindre förstudie, och inte den stora tavlan. Jag har sett den "riktiga" i Paris för mycket länge sen, och här gav jag upp och flydde till ett varmt café, med thé och smörgås och jazzmusik.

onsdag 25 juli 2012

En juli-vecka i London

På Central St Martin's College of Art and Design har jag varit på en veckas kurs i Expressive Painting. Det har varit en fantastiskt bra kurs och en mycket speciell lärare, konstnären Ewa Gargulinska. Så hade jag ju tänkt gå på flera utställningar också, men det var inte så mycket jag hann och orkade med. I London rådde ett lätt kaos inför London Olympics 2012, med start 27 juli, och eftersom en vägfil beslutats reserverad för de kommande olympiska transporterna, och de alldeles vanliga London-borna inte kunde komma fram med bil, valde de tunnelbananan i stället. Ja,ja, det är väl trevligt att trängas en vecka, men varmt kan det bli, och tid tar det... Inte kom jag iväg till invigningen av The Tanks på Tate Modern, de underjordiska f.d. oljerummen som tack vare en donation kan användas till konst och teater istället. Inte kom jag iväg till utställningen av balklänningar på Victoria & Albert Museum, de stängde alldeles för tidigt på dagen. Nåja, den utställningen varar ju ett tag till, jag kanske hinner dit? Men en kväll på Tate Modern fick jag i alla fall se två utställningar jag väntat på! Ett Tate Membership, årskostnad som en tidskriftsprenumeration, och inkluderar en tidskrift, visade sig vara precis vad man kan önska av ett sånt kort: glöm kö, glöm biljetter, glöm mer betalning, bara att läsa av kortet och gå in! Yay! Först Damien Hirst, 4 April - 9 September 2012. Debattvågorna har gått höga, konst eller inte? Jamen konst är det väl! Men vackert är det inte. Spektakulärt, som diamantdödskallen. Äckligt ibland, som ruttnande kohuvud, och hajen. God design, som prickarna. Skott lite vid sidan av målet, som Medicinskåpen? Allehanda preparat samlade i olika glasskåp. Med kunskap om mediciner, och vad de är för, saknade jag en tanke, en berättad historia, om just ett öde. Som August Strindbergs Ett Halvt Ark Papper. Eller ett glasrum med ett stort vitt skrivbord, en arbetsstol, och en stor askkopp fylld av fimpar. Skulle gestalta mänsklig närvaro, men för mig var det en bild av en arbetsplats på 1970-talet!
Så, äntligen, Edvard Munch: The Modern Eye, 28 June - 14 October 2012. Åh vilken utställning! Efter ett besök på Munch-museet i Oslo, i ett för mig formbart 70-tal, så mindes jag varje penseldrag! Och de flesta målningarna kände jag igen därifrån, men förstås inte fotografier från tiden. Hans expressiva och fantastiska måleri var för mig nu att återse, och älska! Det är fortfarande lika stort, och lika modernt, i positiv bemärkelse. Utställningen sade sig vilja lyfta fram Munch som just modern 1900-talskonstnär med giltighet idag, men för mig har han aldrig varit något annat...
Länkar: St Martins http://www.csm.arts.ac.uk/ Ewa Gargulinska http://www.ewagargulinska.co.uk/ och http://en.wikipedia.org/wiki/Ewa_Gargulinska Damien Hirst på Tate http://www.tate.org.uk/whats-on/tate-modern/exhibition/damien-hirst Edvard Munchpå Tate http://www.tate.org.uk/whats-on/tate-modern/exhibition/edvard-munch-modern-eye

lördag 28 april 2012

Jarl Ingvarsson - målarnas målare

När jag är i Stockholm och hälsar på hos vänner, får jag välja vad jag vill se på söndagen, för de vet att jag inte vill missa möjligheten. Och titeln på Liljevalchs utställning kunde jag inte motså, när jag tänkte på motsvarande inom musiken... Jarl Ingvarsson - målarnas målare! Jarl Invarsson är svensk konstnär född 1955 i Eritrea. (Redan där måste finnas en historia värd att berätta?) Det enda jag visste innan, var att det skulle vara "kluddigt" och mycket färg! Med öppet sinne, och en likaledes vän i släptåg, begav vi oss till ett nästan tomt Liljevalchs, flickan i disken menade att det nog inte var lika lättillgängligt och folkkärt som Hjertén & Grünewald... Vilka målningar! Åh, så roligt! Färg, fantasi, underfundiga figurer, stora och små... Och så Strindberg, honom gick det att känna igen överallt... någon bild av August med varmkorven har jag inte hittat att snatta en tumnagel av, men bara den är värd besöket... Läste på gjorde jag inte förrän efteråt, och fick då veta att Liljevalchs/Castenfors bett att få en Strindbergssvit uppmålad. Inte underligt det luktade färg! Efteråt verkar också konstkritikerna på de stora tidningarna kommit iväg för att se och skriva, de har liksom jag funnit en fantastisk utställning, och en fantastisk målare. Ny-expressionism! Och allt det roliga varar bara en månad...14 april 2012–13 maj 2012...

lördag 7 april 2012

Kitsch, kitsch, kitsch, Kincade!


Nä, det är väl inget roligt när en man i min ålder dör av "naturliga orsaker",
RIP Thomas Kincade? Yes, alright, please do...
Men plötsligt finner jag en hyllningskör?! Är det bara jag som är överens med mig, om att hans konst var ett utmärkt exempel på kitsch! Jag vågar inte lägga upp någon bild, för han var affärsman, och jag skulle säkert bli stämd genast...

tisdag 3 januari 2012

Och konsert!!!


Tre band i en konsert, en tisdagskväll i november, på Wembley Arena... Kanske inte så förväntansfull, lite trött efter en späckad konferensdag, småregn, mörkt... Inte en endaste människa på "the tube" såg ut att vara på väg dit. Men det var nog nästan fullsatt till slut, och tjockt med folk framför scenen.
Först ut var Theory of a Deadman, fyra grabbar från Canada, som låter bra på CD. De lät bra här också, men inte bättre. Nästa band var Black Stone Cherry, och DET var en upplevelse. De låter bra, men här visade de upp en mera bluesig sida. Sångaren hade säkert överröstat bandet utan mik, och vilka energiknippen! Dessutom var ståplatspubliken väl pålästa! Kunde varenda text, OCH melodi, OCH frasering! Vilken stämning, en vanlig tisdag i november!
Sist ut var Alter Bridge, och de ÄR bra, men jag skulle ju upp i tid till nästa konferensdag!

Saatchi Gallery


För första gången besökte jag Saatchi Gallery! Modern konst, men själva galleriet är en äldre vacker byggnad i en park... På King's Road!