Splendeurs et miséres

Visst önskar jag att jag kunde få se denna utställning, och få ett eget intryck... Men nu är det en recension i SvD som som skaver. Lars O Ericsson har skrivit en, tror jag alldeles säkert, utmärkt recension, av en publikfriande utställning på Musée d'Orsay i Paris. http://www.svd.se/bilder-av-prostitution-gor-oss-bade-till-fluktare-och-kunder/om/kultur:konst (SvD Kultur 20151227 s. 23) Han tjusas av god konst, genomskådar halvbra konst som den tidens pornografi, och tycker att inramningen, med tunga draperier, scharlakansrött och dämpad belysning gör publiken till fluktare och kunder. Han är faktiskt befriande kritisk, och en modern man. Vad är det då som skaver? Som flicka, tjej, kvinna, med stort intresse för konst och litteratur, och, åtminstone i övre tonåren, men också alltjämt, förläst på Cora Sandels Alberte-trilogi, tjusad av impressionisterna och Paris kring förra sekelskiftet, så har jag svårt att hitta ett förhållningssätt till det liv de levde, mina idoler... Vem skulle jag ha varit här? Och vilka var de, de som var musa och modell? Var de inte just de flickor som också ville måla? Och som ville sjunga och ta ett glas? Leva och älska? Som därför blev de många prostituerade, för äta bör man... Jag finner inte ens min åskådarroll här, lite nyfiken kan jag väl vara, men inte kund. Eller är det just den rollen jag finner, den prostituerades, och därför mår jag bara illa, och hela utställningen skaver, liksom denna annars utmärkta och (i denna jämställda tid, och detta på ytan jämställda land) välmenta herr-recension. Henri Gervex "Rolla" 1878