Fem dagar i slutet av februari, var jag i London för att se på konst. Jag var på så många museer och utställningar att min tanke gick till Stendhal på besök i Florens: så mycket konst att man nästan svimmar...
Museernas fasta samlingar har jag också tittat på, men här vill jag berätta om fyra tillfälliga utställningar.
På Tate Modern visar man A Bigger Splash: painting after performance. I 13 olika rum visas företeelser, som action painting, eller speciella konstnärer, som Joan Jonas, tidig videokonstnär. Inget rum har fått namn efter David Hockney (f 1937), ändå tycker jag han finns överallt i denna utställning. En tidig film om och med honom finns i det första rummet. Här finns både allvar och galna upptåg, innovativa idéer, d.v.s. innovativa DÅ. David Hockney är en favorit, och utställningen gör mig glad! Minns 70-talets konst hemma i Sverige...
Nyss öppnad, också på Tate Modern, är Lichtenstein, a retrospective. Konst efter serier. Popkonst av Roy Lichtenstein, amerikan, 1923-1997. Mycket handlar faktiskt om punkten, den "dot" som användes i tidiga serier för att skugga ytor, eller ge ljusa färger.
Bäst tycker jag om hans meta-art, hans avbildning av kända konstverk.
Schwitters in Britain på Tate Britain var en positiv överraskning! Jag visste inte mycket innan, och hade inga förväntningar.
Kurt Schwitters (f 1887 i Tyskland, d 1948 i England) förknippas med Dadaismen och De Stijl, han var bildkonstnär, diktare och performance-artist. Mest känd var han för sina fantastiska collage, som visades här! Ofta sparsmakat, ofta dova eller bruna gråpappersfärger, och så några få väl placerade lysande, sjungande färgfragment!
Sista dagen, som var en söndag, fann jag att jag skulle hinna se Manet: portraying life på Royal Academy of Arts, eftersom den öppnade redan klockan 10. Det var isande kallt, och snö i luften, och kylan följde med oss köande entusiaster in, trots trängseln.
Porträttet av Berthe Morisot var roligt att återse, annars var många av porträtten helt enkelt beställningar av den tidens kända personer. Edouard Manet levde mellan 1832 och 1883, mestadels i Paris. Han kände impressionisterna, som var yngre än han själv, de beundrade hans konst, men de ställde aldrig ut tillsammans. När jag äntligen kom fram till Frukost i det gröna, så var det en mindre förstudie, och inte den stora tavlan. Jag har sett den "riktiga" i Paris för mycket länge sen, och här gav jag upp och flydde till ett varmt café, med thé och smörgås och jazzmusik.
Inte svårt att tycka om är Hilma af Klints abstrakta måleri...! Ofta som mönster, ofta med organiska former, milda behagliga färger...
Det här är en sensation, svenska Hilma af Klint var långt före sina manliga artistkollegor i Paris, som Kandinsky, Malevitch och Mondrian. Konsthistorien får skrivas om! (Återstår att se om DET händer...)
Hilma af Klint lät sig inspireras av teosofi och antroposofi, och hade träffat Rudolf Steiner. Hon var omgiven av vänner, de var fem kvinnor som hade seanser tillsammans. Hilma använde automatisk skrift (liksom de franska surrealisterna)och tog hjälp av andarna hon mötte på andra sidan genom medium, under seanser.
Hon ansåg att världen inte var mogen för hennes måleri, utan bestämde att det skulle dröja minst 20 år efter hennes död innan det fick visas.
När jag går runt på utställningen på Moderna museet i Stockholm tänker jag att detta liknar andra svenska kvinnors uttryck från samma tid, kvinnor som valde att uttrycka sig i design och konsthantverk, snarare än måleri: Karin Larsson (Bergöö), eller Märta Måås-Fjetterström...
Utställningen är kvar till den 26 maj.
Inlägg
_av_large07.jpg)