Målningen heter Billies Blues, 1980-tal (publ. med familjens tillåtelse)
På Jönköpings Läns Museum visas just nu en minnesutställning om Li-Kioko Persson, 1933-2009.
Under 1970-talet, när jag själv var ung och varje sommar konststudent, hörde jag ofta hennes namn, såg henne, såg hennes verk, men lärde aldrig känna henne. Till min förvåning nu var hon född redan 1933, jag tog henne för en av fyrtiotalisterna, de som gick strax före min egen generation, som var de drivande i Kampen och Solidariteten, alla de som, åtminstone för ett tag, förändrade vårt samhälle till en medkännande och gemensam civilisation, där ingen uppoffring var för stor eller något arbete för en god sak för tungt.
Och den delen verkar stämma, när jag läser de tidningsurklipp som är utställda, om Norrahammars Chilekommittée, och gemensamma utsmyckningar och installationer.
Född av Japanska föräldrar i Brasilien, som lovande ung poet kom hon till Sorbonne i Paris, träffade svenske Ingemar Persson, hamnade i Norrahammar, och här, här talade vi väl bara svenska, dessutom Jönköpingska, som låter som en sämre göteborschska, så poeten med många språk lärde snabbt ett nytt att uttrycka sig på: den artistiska bilden.
Hon kallade sig helst bildarbetare, och jag vet att vi tyckte att det lät väldigt bra, då. För Li-Kioko var det inget modeord, hon försökte leva som hon lärde, och spred konst i oväntade miljöer. Den som vill se något på plats får åka till Junedalsskolan i Jönköping och titta på muralmålningar i Scraffitoteknik, förutom de målningar som just nu finns samlade på museet.
http://www.li-kioko.com/index.htm
Inlägg
_av_large07.jpg)