Jarl Ingvarsson - målarnas målare

När jag är i Stockholm och hälsar på hos vänner, får jag välja vad jag vill se på söndagen, för de vet att jag inte vill missa möjligheten. Och titeln på Liljevalchs utställning kunde jag inte motså, när jag tänkte på motsvarande inom musiken... Jarl Ingvarsson - målarnas målare! Jarl Invarsson är svensk konstnär född 1955 i Eritrea. (Redan där måste finnas en historia värd att berätta?) Det enda jag visste innan, var att det skulle vara "kluddigt" och mycket färg! Med öppet sinne, och en likaledes vän i släptåg, begav vi oss till ett nästan tomt Liljevalchs, flickan i disken menade att det nog inte var lika lättillgängligt och folkkärt som Hjertén & Grünewald... Vilka målningar! Åh, så roligt! Färg, fantasi, underfundiga figurer, stora och små... Och så Strindberg, honom gick det att känna igen överallt... någon bild av August med varmkorven har jag inte hittat att snatta en tumnagel av, men bara den är värd besöket... Läste på gjorde jag inte förrän efteråt, och fick då veta att Liljevalchs/Castenfors bett att få en Strindbergssvit uppmålad. Inte underligt det luktade färg! Efteråt verkar också konstkritikerna på de stora tidningarna kommit iväg för att se och skriva, de har liksom jag funnit en fantastisk utställning, och en fantastisk målare. Ny-expressionism! Och allt det roliga varar bara en månad...14 april 2012–13 maj 2012...

Kitsch, kitsch, kitsch, Kincade!

Nä, det är väl inget roligt när en man i min ålder dör av "naturliga orsaker",
RIP Thomas Kincade? Yes, alright, please do...
Men plötsligt finner jag en hyllningskör?! Är det bara jag som är överens med mig, om att hans konst var ett utmärkt exempel på kitsch! Jag vågar inte lägga upp någon bild, för han var affärsman, och jag skulle säkert bli stämd genast...

Och konsert!!!

Tre band i en konsert, en tisdagskväll i november, på Wembley Arena... Kanske inte så förväntansfull, lite trött efter en späckad konferensdag, småregn, mörkt... Inte en endaste människa på "the tube" såg ut att vara på väg dit. Men det var nog nästan fullsatt till slut, och tjockt med folk framför scenen.
Först ut var Theory of a Deadman, fyra grabbar från Canada, som låter bra på CD. De lät bra här också, men inte bättre. Nästa band var Black Stone Cherry, och DET var en upplevelse. De låter bra, men här visade de upp en mera bluesig sida. Sångaren hade säkert överröstat bandet utan mik, och vilka energiknippen! Dessutom var ståplatspubliken väl pålästa! Kunde varenda text, OCH melodi, OCH frasering! Vilken stämning, en vanlig tisdag i november!
Sist ut var Alter Bridge, och de ÄR bra, men jag skulle ju upp i tid till nästa konferensdag!

Saatchi Gallery

För första gången besökte jag Saatchi Gallery! Modern konst, men själva galleriet är en äldre vacker byggnad i en park... På King's Road!

Gerhard Richter

I månadsskiftet november-december befann jag mig i London på konferens (London Online'11) och fick äntligen möjligheten att också gå på konstmuseum. Först och främst vill jag alltid besöka Tate Modern, den här gången för att se Gerhard Richter. Tysk konstnär, född 1932. Att han är mest känd och berömd för sina studier i och kring Baader-Meinhof, och deras samtidiga självmord i fängelset (1977) och för sin serie av helt grå, flera meter stora, målningar (2002), har väl, om inte gått mig helt förbi, så alla fall inte varit det som lockat mig. Abstrakt konst, mycket FÄRG, en helt magnetisk kolorit, det är vad jag var på Tate Modern för!

Konsert

Red Hot Chili Peppers, det är väl musik? Inte bildkonst? Det var båda delarna! Tonårssonen och jag var i Stockholm i Ericsson Globe Arena och fick uppleva Femi Kuti, stor show från Nigeria, och huvudnumret Red Hot Chili Peppers, tisdagen den 11 oktober 2011. Både Martin och jag tyckte vi fick höra "alla" låtar, eller alla som är bra... Både nytt och lite äldre material som Californication. Till detta visades en stor ljus- och videoshow, tillsammans ett allkonstverk, en totalupplevelse!

Miró

På Tate Modern visas just nu Miró, 14 April – 11 September 2011, och den utställningen hade jag möjlighet att se fredagen 29 april, Royal Wedding Day. Det var nästan tomt i tunnelbanan och på Londons gator, och möjligt att genast få se utställningen, utan väntetid. Kronologiskt uppdelad i perioder, och med ganska stor tonvikt på det politiska i hans verk. Joan Miró i Ferrà (April 20, 1893 – December 25, 1983) var katalan, född i Barcelona. Flera av utsällningens bilder har tillkommit på familjens gård, som köptes när Miró var tonåring. Fauvist, Dadaist, Surrealist... ibland något som han själv bekände sig till, ibland inte. Här vill jag visa "The hope of a condemn man", 1974, triptyk i mycket stort format, med en röd, en blå, respektive en gul färgpunkt, och i övrigt svart o vitt. Mina bilder är små, fula, och förbjudna...
Copyright tillhör Successió Miró/ADAGP, Paris & Dacs, London.
Sök gärna upp den på t.ex. Youtube, där The Guardians konstkritiker Adrian Searle visar den.