Liljevalchs i ett kallt Stockholm

På Trettondagsafton begav jag mig till Stockholm och Liljevalchs konsthall, för att se Utopian Bodies - Fashion Looks Forward, 25 september - 7 februari. En utställning som jag läst om, läst recensioner av, rekommenderat till andra, till och med pratat om för publik, utan att ha sett den... Och jaaa, den är verkligen intressant, och något att se! Mode, men inte just bara denna säsongens, konst, mode som konst, eller textil konst inspirerad av mode! Utställningen är också intressant för att den är, eller försöker vara så PK, politiskt korrekt; "alla" hänsyn är iakttagna, miljö och återvinning, gender och queer, olika delar av världen...Det finns många positiva recensioner på den här utställningen full av färg och kreativitet. Men den har också väckt kritik, ingenstans står det något om de textilarbetare som utför det mesta av vårt mode i västvärlden... http://www.hemslojd-tidningen.se/den-utopiska-kroppen/ Aldrig kan något få mig att tycka att den återvinning som betyder omsytt, påsytt, pålappat, virkat av restgarner är vackert! Det är bara fult hemmagjort, i-stället-för, hur PK det än är. Jag gillar Viktor&Rolfs skapelser, och svensk Bea Szenfeld är fantastisk och oförliknerlig! (Och sen åkte jag in till city och kollade av Åhlens märkesrea, och mötte - Bea Szenfeld görande detsamma...)

Splendeurs et miséres

Visst önskar jag att jag kunde få se denna utställning, och få ett eget intryck... Men nu är det en recension i SvD som som skaver. Lars O Ericsson har skrivit en, tror jag alldeles säkert, utmärkt recension, av en publikfriande utställning på Musée d'Orsay i Paris. http://www.svd.se/bilder-av-prostitution-gor-oss-bade-till-fluktare-och-kunder/om/kultur:konst (SvD Kultur 20151227 s. 23) Han tjusas av god konst, genomskådar halvbra konst som den tidens pornografi, och tycker att inramningen, med tunga draperier, scharlakansrött och dämpad belysning gör publiken till fluktare och kunder. Han är faktiskt befriande kritisk, och en modern man. Vad är det då som skaver? Som flicka, tjej, kvinna, med stort intresse för konst och litteratur, och, åtminstone i övre tonåren, men också alltjämt, förläst på Cora Sandels Alberte-trilogi, tjusad av impressionisterna och Paris kring förra sekelskiftet, så har jag svårt att hitta ett förhållningssätt till det liv de levde, mina idoler... Vem skulle jag ha varit här? Och vilka var de, de som var musa och modell? Var de inte just de flickor som också ville måla? Och som ville sjunga och ta ett glas? Leva och älska? Som därför blev de många prostituerade, för äta bör man... Jag finner inte ens min åskådarroll här, lite nyfiken kan jag väl vara, men inte kund. Eller är det just den rollen jag finner, den prostituerades, och därför mår jag bara illa, och hela utställningen skaver, liksom denna annars utmärkta och (i denna jämställda tid, och detta på ytan jämställda land) välmenta herr-recension. Henri Gervex "Rolla" 1878

Tre dagar i Amsterdam - tre museer (avsnitt tre av tre) Stedelijk museum

Stedelijk museum är det moderna museet, i ett hus som är mycket gammalt på ena sidan, och mycket nytt på den andra.

Alla tre museerna ligger väldigt nära varandra. Den äldsta konsten här är från sent 1800-tal, vilket blir modernt om man jämför med 1600-talet, och så fram till idag. Här hittar jag flera favoriter som Odilon Redon, Henri Matisse, Pierre Bonnard och Edvard Vuillard.

Redon överst, Vuillard nederst, just dessa hänger inte på Stedelijk... Det fanns många målningar av den så fascinerande Piet Mondrian. Det är konstnären som drev konsten till avklarnandets gräns, utan att någonsin bli tråkig!

Detta är ett stilleben han målat som ung, och tavlan har glas vilket gör alltihop till ett dåligt foto, men jag hittar den ingen annanstans än i min mobil.

Här följer en av många mellanformer. Till slut kom han fram till det här, och det känner alla igen, det återanvänds ständigt. Bilden från Rijksmuseets översta våning (där finns allt!).

Som tillfällig utställning visade Stedelijk Matisses klipp, och eftersom jag sett den utställningen förut var det mest igenkännandets glädje. Dessa siluetter arbetade han med som gammal och sjuk, men han visste precis vad han ville: själv satt han i sängen och klippte, och en ung, kvinnlig, rask och vacker assistent klättrade upp och ner på en stege efter hans instruktioner. Vid museets pedagogiska avdelning hade man lånat denna illustration ur en barnbok!

Tre dagar i Amsterdam - tre museer (avsnitt två av tre)

ALLA turister vill se Van Gogh-museet! Säkert också de som inte tycker att museer är det bästa med resor till storstäder. Det är inte dimensionerat för ett sådant intresse, till och med ytan utanför är alldeles för liten, och trots fyra olika köer så blev det kaos så fort det öppnat på morgonen. Vi passerade ett par gånger till under dagen, samma kaos, och de som ville stå i kö fyra, alltså köpa biljetter på plats tycktes aldrig komma in. Åter på hotellet bokade vi biljetter till dagen därpå, då vi var på plats före öppnandet. Vi kom in, och därinne var det lugnt och spaciöst - uppenbarligen fick bara ett visst antal vara inne åt gången.

Och visst var det fint! Och det var mer än Van Gogh, många målningar av konstnärsvänner till Vincent. Och om man gått in i museet med föreställningen om en utfattig galen konstnär, så fick man revidera den! Han hade mat för dagen, gick på konstskola och gjorde målarresor. Hur var det nu med örat, då? "Vad skulle jag på bordskniven att göra, sa Van Gogh när han skurit av sitt öra." skrev Tage Danielsson i Dikter 1967-67 i en dikt om att tänka efter före... Nej det blev inte klarlagt, men förmodligen var det konstnären Gauguin som i ett bråk råkade skada sin vän, som själv tog på sig dådet. Det var i alla fall inte det Vincent van Gogh dog av två år senare, han dog 1890, och hans bror Theodore året därpå. Theo efterlämnade en ung änka, och det var hon, som blev ensam med en stor samling tavlor och en liten son, som spred Van Goghs konst och berömmelse!

Tre dagar i Amsterdam - tre museer (avsnitt ett av tre)

Rijksmuseet i Amsterdam är ett RIKTIGT museum! Om man med ett sådant menar massor att se, väl presenterat, möjlighet till val av lyssna eller läsa, faciliteter, och lagom kö. Mot Rembrandt-salen! Brunmurriga gamla tavlor? Nej glöm det! "Nattvakten" eller som den egentligen heter (på engelska) The Shooting Company of Frans Banning Cocq and Willem van Ruytenburch. Den gjordes ren för några år sedan, och då fann man fler personer än man sett förut.

Just den här målningen var klar 1642, och det är vid den här tiden, från början till mitten av 1600-talet, men allra mest 1625-1630, som denna guldålder varar! I samma sal hänger fler sådana här enorma målningar, och väldigt många lite mindre (sådär två, två tre meter). Mest gubbar förstås, olika sällskap och sammanslutningar som vill bli porträtterade, och som har råd. De är klädda i sina finaste kläder, och de ser ut som de nog faktiskt såg ut - så levande, och så välbekanta, som om de var någon man känner allihop! Klara ögon, talande blickar, perfekt färg, som om de vore gjorda efter foto förra året...

Jag tror att det här porträttet av ett trolovat par är målat av Pieter de Hooch?

Hilma af Klint (1862-1944)

Inte svårt att tycka om är Hilma af Klints abstrakta måleri...! Ofta som mönster, ofta med organiska former, milda behagliga färger... Det här är en sensation, svenska Hilma af Klint var långt före sina manliga artistkollegor i Paris, som Kandinsky, Malevitch och Mondrian. Konsthistorien får skrivas om! (Återstår att se om DET händer...) Hilma af Klint lät sig inspireras av teosofi och antroposofi, och hade träffat Rudolf Steiner. Hon var omgiven av vänner, de var fem kvinnor som hade seanser tillsammans. Hilma använde automatisk skrift (liksom de franska surrealisterna)och tog hjälp av andarna hon mötte på andra sidan genom medium, under seanser. Hon ansåg att världen inte var mogen för hennes måleri, utan bestämde att det skulle dröja minst 20 år efter hennes död innan det fick visas. När jag går runt på utställningen på Moderna museet i Stockholm tänker jag att detta liknar andra svenska kvinnors uttryck från samma tid, kvinnor som valde att uttrycka sig i design och konsthantverk, snarare än måleri: Karin Larsson (Bergöö), eller Märta Måås-Fjetterström... Utställningen är kvar till den 26 maj.

Att få gå på så många museer man vill...

Fem dagar i slutet av februari, var jag i London för att se på konst. Jag var på så många museer och utställningar att min tanke gick till Stendhal på besök i Florens: så mycket konst att man nästan svimmar... Museernas fasta samlingar har jag också tittat på, men här vill jag berätta om fyra tillfälliga utställningar. På Tate Modern visar man A Bigger Splash: painting after performance. I 13 olika rum visas företeelser, som action painting, eller speciella konstnärer, som Joan Jonas, tidig videokonstnär. Inget rum har fått namn efter David Hockney (f 1937), ändå tycker jag han finns överallt i denna utställning. En tidig film om och med honom finns i det första rummet. Här finns både allvar och galna upptåg, innovativa idéer, d.v.s. innovativa DÅ. David Hockney är en favorit, och utställningen gör mig glad! Minns 70-talets konst hemma i Sverige... Nyss öppnad, också på Tate Modern, är Lichtenstein, a retrospective. Konst efter serier. Popkonst av Roy Lichtenstein, amerikan, 1923-1997. Mycket handlar faktiskt om punkten, den "dot" som användes i tidiga serier för att skugga ytor, eller ge ljusa färger. Bäst tycker jag om hans meta-art, hans avbildning av kända konstverk. Schwitters in Britain på Tate Britain var en positiv överraskning! Jag visste inte mycket innan, och hade inga förväntningar. Kurt Schwitters (f 1887 i Tyskland, d 1948 i England) förknippas med Dadaismen och De Stijl, han var bildkonstnär, diktare och performance-artist. Mest känd var han för sina fantastiska collage, som visades här! Ofta sparsmakat, ofta dova eller bruna gråpappersfärger, och så några få väl placerade lysande, sjungande färgfragment! Sista dagen, som var en söndag, fann jag att jag skulle hinna se Manet: portraying life på Royal Academy of Arts, eftersom den öppnade redan klockan 10. Det var isande kallt, och snö i luften, och kylan följde med oss köande entusiaster in, trots trängseln. Porträttet av Berthe Morisot var roligt att återse, annars var många av porträtten helt enkelt beställningar av den tidens kända personer. Edouard Manet levde mellan 1832 och 1883, mestadels i Paris. Han kände impressionisterna, som var yngre än han själv, de beundrade hans konst, men de ställde aldrig ut tillsammans. När jag äntligen kom fram till Frukost i det gröna, så var det en mindre förstudie, och inte den stora tavlan. Jag har sett den "riktiga" i Paris för mycket länge sen, och här gav jag upp och flydde till ett varmt café, med thé och smörgås och jazzmusik.

En juli-vecka i London

På Central St Martin's College of Art and Design har jag varit på en veckas kurs i Expressive Painting. Det har varit en fantastiskt bra kurs och en mycket speciell lärare, konstnären Ewa Gargulinska. Så hade jag ju tänkt gå på flera utställningar också, men det var inte så mycket jag hann och orkade med. I London rådde ett lätt kaos inför London Olympics 2012, med start 27 juli, och eftersom en vägfil beslutats reserverad för de kommande olympiska transporterna, och de alldeles vanliga London-borna inte kunde komma fram med bil, valde de tunnelbananan i stället. Ja,ja, det är väl trevligt att trängas en vecka, men varmt kan det bli, och tid tar det... Inte kom jag iväg till invigningen av The Tanks på Tate Modern, de underjordiska f.d. oljerummen som tack vare en donation kan användas till konst och teater istället. Inte kom jag iväg till utställningen av balklänningar på Victoria & Albert Museum, de stängde alldeles för tidigt på dagen. Nåja, den utställningen varar ju ett tag till, jag kanske hinner dit? Men en kväll på Tate Modern fick jag i alla fall se två utställningar jag väntat på! Ett Tate Membership, årskostnad som en tidskriftsprenumeration, och inkluderar en tidskrift, visade sig vara precis vad man kan önska av ett sånt kort: glöm kö, glöm biljetter, glöm mer betalning, bara att läsa av kortet och gå in! Yay! Först Damien Hirst, 4 April - 9 September 2012. Debattvågorna har gått höga, konst eller inte? Jamen konst är det väl! Men vackert är det inte. Spektakulärt, som diamantdödskallen. Äckligt ibland, som ruttnande kohuvud, och hajen. God design, som prickarna. Skott lite vid sidan av målet, som Medicinskåpen? Allehanda preparat samlade i olika glasskåp. Med kunskap om mediciner, och vad de är för, saknade jag en tanke, en berättad historia, om just ett öde. Som August Strindbergs Ett Halvt Ark Papper. Eller ett glasrum med ett stort vitt skrivbord, en arbetsstol, och en stor askkopp fylld av fimpar. Skulle gestalta mänsklig närvaro, men för mig var det en bild av en arbetsplats på 1970-talet!

Så, äntligen, Edvard Munch: The Modern Eye, 28 June - 14 October 2012. Åh vilken utställning! Efter ett besök på Munch-museet i Oslo, i ett för mig formbart 70-tal, så mindes jag varje penseldrag! Och de flesta målningarna kände jag igen därifrån, men förstås inte fotografier från tiden. Hans expressiva och fantastiska måleri var för mig nu att återse, och älska! Det är fortfarande lika stort, och lika modernt, i positiv bemärkelse. Utställningen sade sig vilja lyfta fram Munch som just modern 1900-talskonstnär med giltighet idag, men för mig har han aldrig varit något annat...

Länkar: St Martins http://www.csm.arts.ac.uk/ Ewa Gargulinska http://www.ewagargulinska.co.uk/ och http://en.wikipedia.org/wiki/Ewa_Gargulinska Damien Hirst på Tate http://www.tate.org.uk/whats-on/tate-modern/exhibition/damien-hirst Edvard Munchpå Tate http://www.tate.org.uk/whats-on/tate-modern/exhibition/edvard-munch-modern-eye

Jarl Ingvarsson - målarnas målare

När jag är i Stockholm och hälsar på hos vänner, får jag välja vad jag vill se på söndagen, för de vet att jag inte vill missa möjligheten. Och titeln på Liljevalchs utställning kunde jag inte motså, när jag tänkte på motsvarande inom musiken... Jarl Ingvarsson - målarnas målare! Jarl Invarsson är svensk konstnär född 1955 i Eritrea. (Redan där måste finnas en historia värd att berätta?) Det enda jag visste innan, var att det skulle vara "kluddigt" och mycket färg! Med öppet sinne, och en likaledes vän i släptåg, begav vi oss till ett nästan tomt Liljevalchs, flickan i disken menade att det nog inte var lika lättillgängligt och folkkärt som Hjertén & Grünewald... Vilka målningar! Åh, så roligt! Färg, fantasi, underfundiga figurer, stora och små... Och så Strindberg, honom gick det att känna igen överallt... någon bild av August med varmkorven har jag inte hittat att snatta en tumnagel av, men bara den är värd besöket... Läste på gjorde jag inte förrän efteråt, och fick då veta att Liljevalchs/Castenfors bett att få en Strindbergssvit uppmålad. Inte underligt det luktade färg! Efteråt verkar också konstkritikerna på de stora tidningarna kommit iväg för att se och skriva, de har liksom jag funnit en fantastisk utställning, och en fantastisk målare. Ny-expressionism! Och allt det roliga varar bara en månad...14 april 2012–13 maj 2012...

Kitsch, kitsch, kitsch, Kincade!

Nä, det är väl inget roligt när en man i min ålder dör av "naturliga orsaker",
RIP Thomas Kincade? Yes, alright, please do...
Men plötsligt finner jag en hyllningskör?! Är det bara jag som är överens med mig, om att hans konst var ett utmärkt exempel på kitsch! Jag vågar inte lägga upp någon bild, för han var affärsman, och jag skulle säkert bli stämd genast...

Och konsert!!!

Tre band i en konsert, en tisdagskväll i november, på Wembley Arena... Kanske inte så förväntansfull, lite trött efter en späckad konferensdag, småregn, mörkt... Inte en endaste människa på "the tube" såg ut att vara på väg dit. Men det var nog nästan fullsatt till slut, och tjockt med folk framför scenen.
Först ut var Theory of a Deadman, fyra grabbar från Canada, som låter bra på CD. De lät bra här också, men inte bättre. Nästa band var Black Stone Cherry, och DET var en upplevelse. De låter bra, men här visade de upp en mera bluesig sida. Sångaren hade säkert överröstat bandet utan mik, och vilka energiknippen! Dessutom var ståplatspubliken väl pålästa! Kunde varenda text, OCH melodi, OCH frasering! Vilken stämning, en vanlig tisdag i november!
Sist ut var Alter Bridge, och de ÄR bra, men jag skulle ju upp i tid till nästa konferensdag!

Saatchi Gallery

För första gången besökte jag Saatchi Gallery! Modern konst, men själva galleriet är en äldre vacker byggnad i en park... På King's Road!

Gerhard Richter

I månadsskiftet november-december befann jag mig i London på konferens (London Online'11) och fick äntligen möjligheten att också gå på konstmuseum. Först och främst vill jag alltid besöka Tate Modern, den här gången för att se Gerhard Richter. Tysk konstnär, född 1932. Att han är mest känd och berömd för sina studier i och kring Baader-Meinhof, och deras samtidiga självmord i fängelset (1977) och för sin serie av helt grå, flera meter stora, målningar (2002), har väl, om inte gått mig helt förbi, så alla fall inte varit det som lockat mig. Abstrakt konst, mycket FÄRG, en helt magnetisk kolorit, det är vad jag var på Tate Modern för!

Konsert

Red Hot Chili Peppers, det är väl musik? Inte bildkonst? Det var båda delarna! Tonårssonen och jag var i Stockholm i Ericsson Globe Arena och fick uppleva Femi Kuti, stor show från Nigeria, och huvudnumret Red Hot Chili Peppers, tisdagen den 11 oktober 2011. Både Martin och jag tyckte vi fick höra "alla" låtar, eller alla som är bra... Både nytt och lite äldre material som Californication. Till detta visades en stor ljus- och videoshow, tillsammans ett allkonstverk, en totalupplevelse!

Miró

På Tate Modern visas just nu Miró, 14 April – 11 September 2011, och den utställningen hade jag möjlighet att se fredagen 29 april, Royal Wedding Day. Det var nästan tomt i tunnelbanan och på Londons gator, och möjligt att genast få se utställningen, utan väntetid. Kronologiskt uppdelad i perioder, och med ganska stor tonvikt på det politiska i hans verk. Joan Miró i Ferrà (April 20, 1893 – December 25, 1983) var katalan, född i Barcelona. Flera av utsällningens bilder har tillkommit på familjens gård, som köptes när Miró var tonåring. Fauvist, Dadaist, Surrealist... ibland något som han själv bekände sig till, ibland inte. Här vill jag visa "The hope of a condemn man", 1974, triptyk i mycket stort format, med en röd, en blå, respektive en gul färgpunkt, och i övrigt svart o vitt. Mina bilder är små, fula, och förbjudna...
Copyright tillhör Successió Miró/ADAGP, Paris & Dacs, London.
Sök gärna upp den på t.ex. Youtube, där The Guardians konstkritiker Adrian Searle visar den.

Modern Art History

Vårens kortkurs på Central Saint Martins College of Art and Design var länge i farozonen för att bli inställd; för att det skulle bli Royal Wedding (Prins William och hans Kate) och för att jag själv bröt benet 29 december. Något hoptryckt mellan Annandag Påsk och Royal Wedding blev det i alla fall kurs för mig 26-28 April 2011, i London. Benet höll...
Vår lärare Tark Butler undervisade oss på skolan, på National Gallery, en heldag på Tate Modern, och på Tate Britain. En extra bonus var förstås att det i vår grupp fanns flera som kunde extra mycket om aktuella utställningar. Den kinesiska förklaringen till Ai Weiweis solrosfrön är att de är lika men ändå olika, varje frö handgjort i porslin, som det kinesiska folket...

Google Art Project

Dagens stora händelse!www.googleartproject.com/

Drömmen om Paradiset på Jorden

Drömmer vi fortfarande? fastän vår sekulariserade värld väl glömt både Paradis och Helvete. Vi behöver våra metaforer, även om både lycka och lidande har flyttat in i oss själva... För Paul Gauguin (1848-1903) var paradiset beläget på Tahiti. Fransk post-impressionist, som helst arbetade i ateljé. För att ha råd med bostad, ateljé och material, bosatte han sig på den engelska landsbygden, och valde sina motiv där. Han bodde och arbetade på många andra ställen i världen, var gift med en dansk kvinna, och hade fem barn. Mest känd är han för sina målningar från Tahiti, och det är främst den tiden som den stora utställningen på Tate Modern i London handlar om. Han bodde och målade där i flera år, fram till sin död 1903. Om hans privata liv finns många spekulationer, en del sanna... Levde han med en kvinna från Tahiti, och lämnade sin danska hustru att uppfostra de fem barnen? Dog han av syfilis? Flyttade han till paradiset för att undkomma fordringsägare? Såhär långt efteråt är det hans fantastiska konst, främst kanske koloriten i målningarna som fascinerar oss. Och, fortfarande, motiven!
Tate Modern 30 September 2010 – 16 January 2011
http://www.tate.org.uk/modern/

Stockholm söndagen första augusti

Var på två utställningara samma dag. Först Nationalmuseum, Hemma - skandinaviska interiörer i konsten.
http://www.nationalmuseum.se/sv/Besoka-museet/Utstallningar1/Aktuella1/Hemma/
Jamen den borde ju vara härlig, så mycket målningar av hem! Kanske var det felet, jag visste redan hur den borde se ut. Jag hittade två, två! målningar som jag inte sett i original förut, varav den ena var ångestframkallande. Är jag fel publik? Är den gjord för icke-skandinaviska turister? Eller är den bara Trååååkig...?
Sen blev det bättre: det nya Fotografiska museet på söder i gamla tullhuset, ja, vid Finlandsbåtarna, startar stort: Annie Leibovitz : A Photographer’s Life 1990-2005! Åh vilka underbara fotografier! Av familj, celebriteter, stora händelser!
Nej det är inte försent: 21 maj - 19 september, förlängt eftersom det är så många besökare.
http://fotografiska.eu/Museet/Utstaellningar