Liljevalchs i ett kallt Stockholm

På Trettondagsafton begav jag mig till Stockholm och Liljevalchs konsthall, för att se Utopian Bodies - Fashion Looks Forward, 25 september - 7 februari. En utställning som jag läst om, läst recensioner av, rekommenderat till andra, till och med pratat om för publik, utan att ha sett den... Och jaaa, den är verkligen intressant, och något att se! Mode, men inte just bara denna säsongens, konst, mode som konst, eller textil konst inspirerad av mode! Utställningen är också intressant för att den är, eller försöker vara så PK, politiskt korrekt; "alla" hänsyn är iakttagna, miljö och återvinning, gender och queer, olika delar av världen...Det finns många positiva recensioner på den här utställningen full av färg och kreativitet. Men den har också väckt kritik, ingenstans står det något om de textilarbetare som utför det mesta av vårt mode i västvärlden... http://www.hemslojd-tidningen.se/den-utopiska-kroppen/ Aldrig kan något få mig att tycka att den återvinning som betyder omsytt, påsytt, pålappat, virkat av restgarner är vackert! Det är bara fult hemmagjort, i-stället-för, hur PK det än är. Jag gillar Viktor&Rolfs skapelser, och svensk Bea Szenfeld är fantastisk och oförliknerlig! (Och sen åkte jag in till city och kollade av Åhlens märkesrea, och mötte - Bea Szenfeld görande detsamma...)

Splendeurs et miséres

Visst önskar jag att jag kunde få se denna utställning, och få ett eget intryck... Men nu är det en recension i SvD som som skaver. Lars O Ericsson har skrivit en, tror jag alldeles säkert, utmärkt recension, av en publikfriande utställning på Musée d'Orsay i Paris. http://www.svd.se/bilder-av-prostitution-gor-oss-bade-till-fluktare-och-kunder/om/kultur:konst (SvD Kultur 20151227 s. 23) Han tjusas av god konst, genomskådar halvbra konst som den tidens pornografi, och tycker att inramningen, med tunga draperier, scharlakansrött och dämpad belysning gör publiken till fluktare och kunder. Han är faktiskt befriande kritisk, och en modern man. Vad är det då som skaver? Som flicka, tjej, kvinna, med stort intresse för konst och litteratur, och, åtminstone i övre tonåren, men också alltjämt, förläst på Cora Sandels Alberte-trilogi, tjusad av impressionisterna och Paris kring förra sekelskiftet, så har jag svårt att hitta ett förhållningssätt till det liv de levde, mina idoler... Vem skulle jag ha varit här? Och vilka var de, de som var musa och modell? Var de inte just de flickor som också ville måla? Och som ville sjunga och ta ett glas? Leva och älska? Som därför blev de många prostituerade, för äta bör man... Jag finner inte ens min åskådarroll här, lite nyfiken kan jag väl vara, men inte kund. Eller är det just den rollen jag finner, den prostituerades, och därför mår jag bara illa, och hela utställningen skaver, liksom denna annars utmärkta och (i denna jämställda tid, och detta på ytan jämställda land) välmenta herr-recension. Henri Gervex "Rolla" 1878

Tre dagar i Amsterdam - tre museer (avsnitt tre av tre) Stedelijk museum

Stedelijk museum är det moderna museet, i ett hus som är mycket gammalt på ena sidan, och mycket nytt på den andra.

Alla tre museerna ligger väldigt nära varandra. Den äldsta konsten här är från sent 1800-tal, vilket blir modernt om man jämför med 1600-talet, och så fram till idag. Här hittar jag flera favoriter som Odilon Redon, Henri Matisse, Pierre Bonnard och Edvard Vuillard.

Redon överst, Vuillard nederst, just dessa hänger inte på Stedelijk... Det fanns många målningar av den så fascinerande Piet Mondrian. Det är konstnären som drev konsten till avklarnandets gräns, utan att någonsin bli tråkig!

Detta är ett stilleben han målat som ung, och tavlan har glas vilket gör alltihop till ett dåligt foto, men jag hittar den ingen annanstans än i min mobil.

Här följer en av många mellanformer. Till slut kom han fram till det här, och det känner alla igen, det återanvänds ständigt. Bilden från Rijksmuseets översta våning (där finns allt!).

Som tillfällig utställning visade Stedelijk Matisses klipp, och eftersom jag sett den utställningen förut var det mest igenkännandets glädje. Dessa siluetter arbetade han med som gammal och sjuk, men han visste precis vad han ville: själv satt han i sängen och klippte, och en ung, kvinnlig, rask och vacker assistent klättrade upp och ner på en stege efter hans instruktioner. Vid museets pedagogiska avdelning hade man lånat denna illustration ur en barnbok!

Tre dagar i Amsterdam - tre museer (avsnitt två av tre)

ALLA turister vill se Van Gogh-museet! Säkert också de som inte tycker att museer är det bästa med resor till storstäder. Det är inte dimensionerat för ett sådant intresse, till och med ytan utanför är alldeles för liten, och trots fyra olika köer så blev det kaos så fort det öppnat på morgonen. Vi passerade ett par gånger till under dagen, samma kaos, och de som ville stå i kö fyra, alltså köpa biljetter på plats tycktes aldrig komma in. Åter på hotellet bokade vi biljetter till dagen därpå, då vi var på plats före öppnandet. Vi kom in, och därinne var det lugnt och spaciöst - uppenbarligen fick bara ett visst antal vara inne åt gången.

Och visst var det fint! Och det var mer än Van Gogh, många målningar av konstnärsvänner till Vincent. Och om man gått in i museet med föreställningen om en utfattig galen konstnär, så fick man revidera den! Han hade mat för dagen, gick på konstskola och gjorde målarresor. Hur var det nu med örat, då? "Vad skulle jag på bordskniven att göra, sa Van Gogh när han skurit av sitt öra." skrev Tage Danielsson i Dikter 1967-67 i en dikt om att tänka efter före... Nej det blev inte klarlagt, men förmodligen var det konstnären Gauguin som i ett bråk råkade skada sin vän, som själv tog på sig dådet. Det var i alla fall inte det Vincent van Gogh dog av två år senare, han dog 1890, och hans bror Theodore året därpå. Theo efterlämnade en ung änka, och det var hon, som blev ensam med en stor samling tavlor och en liten son, som spred Van Goghs konst och berömmelse!

Tre dagar i Amsterdam - tre museer (avsnitt ett av tre)

Rijksmuseet i Amsterdam är ett RIKTIGT museum! Om man med ett sådant menar massor att se, väl presenterat, möjlighet till val av lyssna eller läsa, faciliteter, och lagom kö. Mot Rembrandt-salen! Brunmurriga gamla tavlor? Nej glöm det! "Nattvakten" eller som den egentligen heter (på engelska) The Shooting Company of Frans Banning Cocq and Willem van Ruytenburch. Den gjordes ren för några år sedan, och då fann man fler personer än man sett förut.

Just den här målningen var klar 1642, och det är vid den här tiden, från början till mitten av 1600-talet, men allra mest 1625-1630, som denna guldålder varar! I samma sal hänger fler sådana här enorma målningar, och väldigt många lite mindre (sådär två, två tre meter). Mest gubbar förstås, olika sällskap och sammanslutningar som vill bli porträtterade, och som har råd. De är klädda i sina finaste kläder, och de ser ut som de nog faktiskt såg ut - så levande, och så välbekanta, som om de var någon man känner allihop! Klara ögon, talande blickar, perfekt färg, som om de vore gjorda efter foto förra året...

Jag tror att det här porträttet av ett trolovat par är målat av Pieter de Hooch?

Hilma af Klint (1862-1944)

Inte svårt att tycka om är Hilma af Klints abstrakta måleri...! Ofta som mönster, ofta med organiska former, milda behagliga färger... Det här är en sensation, svenska Hilma af Klint var långt före sina manliga artistkollegor i Paris, som Kandinsky, Malevitch och Mondrian. Konsthistorien får skrivas om! (Återstår att se om DET händer...) Hilma af Klint lät sig inspireras av teosofi och antroposofi, och hade träffat Rudolf Steiner. Hon var omgiven av vänner, de var fem kvinnor som hade seanser tillsammans. Hilma använde automatisk skrift (liksom de franska surrealisterna)och tog hjälp av andarna hon mötte på andra sidan genom medium, under seanser. Hon ansåg att världen inte var mogen för hennes måleri, utan bestämde att det skulle dröja minst 20 år efter hennes död innan det fick visas. När jag går runt på utställningen på Moderna museet i Stockholm tänker jag att detta liknar andra svenska kvinnors uttryck från samma tid, kvinnor som valde att uttrycka sig i design och konsthantverk, snarare än måleri: Karin Larsson (Bergöö), eller Märta Måås-Fjetterström... Utställningen är kvar till den 26 maj.

Att få gå på så många museer man vill...

Fem dagar i slutet av februari, var jag i London för att se på konst. Jag var på så många museer och utställningar att min tanke gick till Stendhal på besök i Florens: så mycket konst att man nästan svimmar... Museernas fasta samlingar har jag också tittat på, men här vill jag berätta om fyra tillfälliga utställningar. På Tate Modern visar man A Bigger Splash: painting after performance. I 13 olika rum visas företeelser, som action painting, eller speciella konstnärer, som Joan Jonas, tidig videokonstnär. Inget rum har fått namn efter David Hockney (f 1937), ändå tycker jag han finns överallt i denna utställning. En tidig film om och med honom finns i det första rummet. Här finns både allvar och galna upptåg, innovativa idéer, d.v.s. innovativa DÅ. David Hockney är en favorit, och utställningen gör mig glad! Minns 70-talets konst hemma i Sverige... Nyss öppnad, också på Tate Modern, är Lichtenstein, a retrospective. Konst efter serier. Popkonst av Roy Lichtenstein, amerikan, 1923-1997. Mycket handlar faktiskt om punkten, den "dot" som användes i tidiga serier för att skugga ytor, eller ge ljusa färger. Bäst tycker jag om hans meta-art, hans avbildning av kända konstverk. Schwitters in Britain på Tate Britain var en positiv överraskning! Jag visste inte mycket innan, och hade inga förväntningar. Kurt Schwitters (f 1887 i Tyskland, d 1948 i England) förknippas med Dadaismen och De Stijl, han var bildkonstnär, diktare och performance-artist. Mest känd var han för sina fantastiska collage, som visades här! Ofta sparsmakat, ofta dova eller bruna gråpappersfärger, och så några få väl placerade lysande, sjungande färgfragment! Sista dagen, som var en söndag, fann jag att jag skulle hinna se Manet: portraying life på Royal Academy of Arts, eftersom den öppnade redan klockan 10. Det var isande kallt, och snö i luften, och kylan följde med oss köande entusiaster in, trots trängseln. Porträttet av Berthe Morisot var roligt att återse, annars var många av porträtten helt enkelt beställningar av den tidens kända personer. Edouard Manet levde mellan 1832 och 1883, mestadels i Paris. Han kände impressionisterna, som var yngre än han själv, de beundrade hans konst, men de ställde aldrig ut tillsammans. När jag äntligen kom fram till Frukost i det gröna, så var det en mindre förstudie, och inte den stora tavlan. Jag har sett den "riktiga" i Paris för mycket länge sen, och här gav jag upp och flydde till ett varmt café, med thé och smörgås och jazzmusik.